Jag befinner mig så långt västerut man kan komma i Europa, på en ö som heter Achill Island på Irland. Jag har blivit anlitad som filmfotograf på en finsk-irländsk samproduktion som utspelas i sin helhet här på Irland.
I mitt kontrakt med det irländska produktionsbolaget har jag kommit överens om att inte uttala mig om något specifikt om denna produktion utan ett godkännande av produktionsbolaget. Därför tar jag inte upp namn eller andra detaljer som berör produktionen desto mera, men vill ändå reflektera över några utmaningar som har pågått under sommarens förproduktion och nu under stunderna inför inspelningsstart.
Tänkte i denna blogg beröra två ämnen. Det ena är covid-19 strategin för filminspelningar och det andra, som gett mig mycket huvudbry och utmaningar, är de mäktiga fackföreningarna inom filmbranschen, de så kallade unions, dit de flesta filmarbetare hör.
Som alla känner till, har pandemin varit en stor utmaning inom kulturfältet. Filmbranschen har också fått sin del av det hela, men har ändå lyckats anpassa sig ganska bra till alla de restriktioner och begränsningar som snart pågått i över 1,5 år. Covid-situationen på Irland är relativt lik den i Finland. Restriktioner börjar delvis luckras upp och samhället återgå till det normala.
För en filmproduktion är det fortfarande en svår balansgång. Om någon i teamet skulle smittas är risken stor att myndigheterna lägger alla i karantän och produktionen fryses i två veckor. För en filminspelning, där tid är pengar och väldigt många tidtabeller ska passa ihop, är detta förstås en katastrof.
För att minimera risken har produktionen förberett sig på följande vis: en så kallad covid-övervakare och en sjukskötare är anställda för att genomföra tester och att följa med att risker hålls så små som möjligt.
Två gånger per vecka ska alla antigentestas, en pinne i båda näsborrarna och ett svar fås efter några minuter. En gång i veckan ska också en PCR-test tas, från näsa och svalg. Därtill mäts kroppstemperaturen, lite nu och då känns det som, och dokumenteras. Munskydd är förstås ett måste. All mat och catering är i färdiga portioner och rekommendationen är att äta ute. Så få som möjligt får vara i ett och samma rum samtidigt.
Det som fortfarande diskuteras är om de olika yrkesgrupperna, avdelningarna, inom produktionen ska få ett eget färgband som man lägger runt armen med tanke på att man i huvudsak ska försöka hålla sig inom sin egen avdelning och inte mingla fritt runt med alla.
Känner mig själv lite skeptisk till om ovanstående åtgärder verkligen kommer att lyckas i praktiken, samtidigt som allt görs för att inspelningen ska kunna genomföras inom tänkt tid. Det som väcker extra oro är att en smittkedja har lokaliserats ett par dagar före inspelningsstart här i det lilla samhället på ön Achill.
Som filmfotograf leder jag en avdelning som indelas i tre enheter: kamerateamet, ljusteamet och gripp (som ansvarar för utrustningen som gör kameraförflyttningar med dollys, åkvagnar och kranar). Vi är 10–12 personer totalt som hör till min avdelning, beroende lite på hur man väljer att räkna.
Irlands filmindustri och arbetsrutinerna för många yrkesgrupper har influerats starkt av den amerikanska filmindustrin. Jag möter filmarbetare med ett annat tänk och inställning än vad jag är van med. Ser en tydlig skillnad mellan ett europeiskt/nordiskt och amerikanskt arbetssätt.
Filmarbetarna här jobbar efter det amerikanska sättet med ett tydligare begränsat område och ansvar över det de utför. Fackföreningarna, eller the unions, följer upp att du håller dig till ditt och inte stiger över på någon annans område. Inom min avdelning har det framförallt visat sig vara inom ljusteamet där det här har ställt till med utmaningar.
Fackföreningarna ställer t.ex. krav på att en person i ljusteamet ska fungera som en länk mellan föreningen och arbetarna. Då ska personen rapportera om b.la. arbetstider och arbetsförhållanden i teamet. Fackföreningen kan också styra val av manskap. Om det t.ex. finns många arbetslösa medlemmar på Irland så ska de anställas först, före man får tillstånd att anställa manskap från ett annat land. Detta gäller alltså inspelningar som spelas in på Irland.
För tillfället görs det en hel del film på Irland och därför har det har varit både svårt och tidskrävande att få ihop ett team. För tillfället jobbar det manskap från Irland, Finland och England i min avdelning. Att arbetsuppgifterna och ansvarsområdena är mera begränsade medför förstås också att det behövs ett större team. Eftersom flera personer behövs för att göra jobbet, krävs också en större budget.
Den stora utmaningen för mig har varit ljusteamet. I Norden är vi vana med att ljusteamet bygger upp en ljussättning som en helhet. Här på Irland, och enligt fackföreningens regelverk, så behövs det två yrkesfunktioner för att bygga upp en ljussättning – en elektriker och så kallade riggers. Om en lampa ska placeras t.ex. uppe i taket så är det riggern som gör en fastsättning och elektrikern som sköter lampan.
Av rent intresse har jag försökt förstå var linjedragningen går mellan dessa två yrkesfunktioner eftersom jag är van att samma person gör båda sakerna. Har inte fått ett entydigt svar, men hade en diskussion med en irländsk gaffer – den ledande personen i ljusteamet.
Han beskrev ett exempel så här: om han t.ex. ska byta en trasig lampa i taket så väntar han tills en rigger kommer med en stege eftersom han som elektriker vägrar ta med sig en stege i bilen. Efter det kan han kliva upp för att byta lampan. Jag har svårt att se att tidspressen på inspelningsplatsen ger möjligheter till en arbetsrutin som denna.
Jag kan förstå att fackföreningarna har haft, och säkert har, en viktig roll för att skapa bättre arbetsförhållanden för sina medlemmar. Men när det går till överdrift finns det en stor risk att det goda som de har lyckats åstadkomma börjar arbeta mot sig själv och det egentliga syftet.
Jag tänker på unga entusiastiska filmarbetare som vill komma in i en bransch och lära sig en yrkesroll. Jag ser det som destruktivt att de förs in i ett arbetssätt som fackföreningarna lägger upp, och kan inte se att det på något vis gynnar det vi egentligen är där för att tillsammans skapa.
Det har alltså varit en rejäl utmaning att få ihop ett ljusteam med elektriker och riggers, men nu har vi ett. De kommande veckorna kommer att visa hur samarbetet inom vårt blandade team med finländare, irländare och britter flyter på och hur fackföreningen kommer att kunna påverka arbetsrutinerna då teamet är internationellt.
